Det är Trollkarlens födelsedag och jag har nyss sett Alice i Underlandet, med fel personer. Eller rätt, egentligen, men egentligen skulle jag se den med någon annan.

Jag är sjuk. Det gör ont i hjärtat. Egentligen vill jag omfamna hela världen, alla i den. Alla i min värld, de andra struntar jag i. I stället föser jag bort personer, en efter en, ibland i klump. För att jag inte kan hantera all ytlighet, folks utstuderade strategier för att bli sedda med rätt folk och i rätt sammanhang och inte minst allt kallprat, alla låtsaskramar och all förbannad blindhet.

Sedan senast har jag mest rest, faktiskt.För att komma bort. I november reste jag bort hela månaden. Bergsbyar och borgar, magiska platser och en dröm som tog slut. I december vårdade jag liten katt, i januari mig själv. Fast jag reste vidare också, fram och tillbaka, om och om igen, till någon annans rike. Sedan i lördags hann det förflutna ikapp och högg mig i bröstet. Det gör så ont. I mig, i någon annan. Jag vill skrika så det hörs i hela världen "VAD HAR JAG GJORT?". Inte för att jag inte vet, utan för att jag vet. Jag vet vad jag har gjort och jag vet att jag aldrig kommer undan ifrån det. Jag vet också vad andra har gjort mig och jag kommer inte ifrån det heller. Jag har tolv års smärta i mitt bröst, jag har ett liv som lagt sig som en snara runt halsen. Jag har en flyktväg. Jag har två. Den ena leder söderut, den andra inåt. 

Någon sitter på ett tåg och gråter, det brukar vara jag. Jag har förlorat mina stenar, om och om igen, nu har jag slagit dem i så många bitar att jag aldrig får dem tillbaka. Det är därför jag sover med mina händer knutna nästan som i kramp. Så att de slutar leta, famla efter de där stenarna, så att jag någongång kan försonas med tanken att nu är de borta, alla små bitar, nu är det slut.

Som det står i boken. "Jag har en stor tomhet. Den är min Gud. Jag föder den, fyller den, fruktar den. Ta den inte ifrån mig; den är allt jag tror på. Amen."

Även om det fortfarande är förbryllande varmt om dagarna och solen aldrig tycks vilja låta regnskyarna komma ivägen, kan jag upplysa er alla om att det faktisk blivit höst. Det vet jag nämligen med bestämd säkerhet. För idag frös jag om fötterna, trots strumpor i mina Mary Janes. Så nu står kängorna nyfettade i hallen och jag sitter och skriver med ylletofflorna på fötterna.

Tiden går. Ingen stor nyhet, men ändå. Jag gör ingenting åt det, låter dagarna passera. Har ingen större lust att göra någonting, förutom att resa till en stad efter annan, ut och träffa folk och drömma mig vidare.

Bostaden som var ny förra våren har nyss börjat bli iordningställd. Jag är inte känd för att ha bråttom när det kommer till att bli färdig. De flesta rum är ganska trivsamma, köket är en katastrof även i mina ögon och badrummet står jag ut med men inte mer. Saker ska sättas upp på väggarna, ett fåtal saker ska inhandlas och alla mina små magiska hittesaker ska därefter placeras ut lite här och där. Jag tänker inte flytta. Än.

Men staden som trollbinder håller mig ändå i ett fast grepp. Jag återvänder med jämna mellanrum och sedan, när jag inte har mer att göra här i Trollbygden, kommer jag att vistas där i längre perioder. Och det finns ett land bortom bergen dit jag också kommer att bege mig till och från. Till båda dessa platser ska jag åka i november och jag längtar... Jag är inte så fast rotad, någon gång får jag väl acceptera det. Tre olika hem för tre olika behov skulle passa mig utmärkt. Och där har ni mina drömmar.

Kärleken håller sig på avstånd. Eller om jag kanske gör det. Jag är inte helt säker. I två och nästan ett halvt år har jag älskat en och samma pojke utan att få kärlek, eller den sortens kärlek jag talar om nu, tillbaka. Jag har tänkt på honom som den ende, alla andra som de andra. Och på sätt och vis gör jag det fortfarande, fast nu helt utan hopp, helt utan längtan, helt utan drömmar. Det är nämligen helt lönlöst. Förtfarande är jag osäker på om någon någonsin kommer att kunna väcka sådana känslor i mig, men jag har också insett att ingenting är jämförbart med något annat i denna värld. Därför har jag lovat mig själv att försöka möta varje väsen jag möter, utan att i samma ögonblick få detsamma att blekna bort i ett besviket minne över denne ende pojke.

Saker har alltså inte förändrats särskilt mycket i mitt liv. Murphy kommer på besök då och då, vännerna är desamma, Trollkatten spinner mig till sömns ensamma nätter och fullmånen styr bort ensamheten andra. Jag är varken lycklig eller olycklig, varken missnöjd eller nöjd. På många vis är jag däremot otroligt tacksam för att vissa saker gått som de gått. Min tillvaro är förhållandevis trygg. Jag vet att den är en bubbla, jag vet att den kommer att spricka. Men jag hoppas att jag känner mig så stark när det händer att jag plockar fram mina såpbubblor, knyter mina kängor, går ut,  skrattar mot månen, klättrar upp i ett träd eller ett klättertorn och blåser mig en ny, stor gnistrande en. För jag kan! Det vet jag att jag kan!

Kram till er alla, knytt som oknytt!

Fantastique är lugn som en filbunke. Förkyld dessutom. Livet står ganska stilla medan jag sitter här med mitt yogi-te mitt över fyren och funderar på om parken är en bra idé eller inte. Egentligen vill jag traska ner till havet, men jag funderar på att måla det istället. Lyssnar på Under byen och egentligen är det ganska behagligt att varken veta ut eller in.

Guden har upplyst mig om att han finns, men är upptagen för tillfället. Skratta eller gråta? Jag drömde för några veckor sedan att jag bad Make X meddela mig när han och hans nya fru var färdiga med varandra. Inatt drömde jag att jag åkte i en bil som körde rakt genom ett buskage och att jag visste att jag skulle dö, krossas ett ögonblick senare. Istället vaknade jag. Kanske är det så att det vakna tillståndet är döden. Döden för alla drömmar, för den värld där ingenting är omöjligt, där ingenting följer logiken, där ingenting är oåterkalleligt.

Äter rabarberpaj till frukost, den smakar barndom och påminner om kalla betongplattor och att gunga på altanen. Jag kommer alltid att sakna att vara barn. Kanske för att hela min barndom gick ut på att bli större, lika stor som de andra i familjen. Det passade mig dåligt att vara yngst, minst.

Ikväll är planen att träffa Teckensyster och ut och busa med henne, men snuvan gör att jag vill stanna hemma. Får se. Vill verkligen träffa henne. Egentligen. Det är alla andra jag inte vill utsätta för mig. Spretigt som vanligt. Nåja.

Så. Jag tänker inte komma med någon direkt lägesrapport. Det mesta är ungefär som vanligt. Fortfarande. Men jag fick en sådan outhärdlig lust att sätta mig en kväll med en flaska rött och spela plockepinn med mig själv. Det är symboliskt. Jag behöver lära mig att göra de där små försiktiga dragen så att allt inte rasar samman. Att det uppenbara inte alltid är det rätta. Att varje litet steg är en bit på väg. Att man inte kan få allt på en gång. Att vara tålmodig och lugn.

Jag grubblar förfärligt mycket. Det är inte bra. Jag är fast i mina grubblerier och får inte mycket vettigt gjort förutom ungefär hälften av allt jag måste. Och det vet jag inte om det alltid är så vettiga saker egentligen.

Jag träffar mycket folk, bra och kul typer de flesta. Men jag märker att jag inte får tid till de jag verkligen bryr mig om, familjen och de riktiga vännerna. Det är något jag måste ändra på. Ett tag isolerade jag mig helt från alla utom några få utvalda personer. Det kändes inte bra det heller. Men den där gyllene medelvägen är skrämmande svår att hitta till och kanske ännu svårare att hålla sig på.

Jag mår inte bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Är deprimerad. Känner att jag behöver fokusera på att må bra. Men jag hinner inte. Och orkar inte. Jag är lat. Har ångest. Saknar kärleken. Den riktiga, inte den där låtsasleken. Jag vill vara någons. Jag vill ha någon. Bara en.

Det här är ett riktigt tråkinlägg. Jag skulle kunna berätta massvis av roliga saker som hänt och händer, men det här är inte för er utan för mig. Jag behöver förankra mina tankar om förändring och jag gör det här, snabbt och smidigt. Så att de stannar kvar. Jag älskar livet här, jag är glad att jag finns här och inte någon annanstans. Jag behöver bara lite ordning. Och lite mening.

Ads by google kommer definitivt att länka till alla tänkbara hälsorådgivare och psykologer nu. Det roar mig för stunden. Tills jag fått tag på mitt plockepinn...

Allting är detsamma, men ingenting är sig likt.

Om morgonen går det långsamt här. Jag sitter i fönstret och tittar ut från första våningen vid Trollbygden Boulevard. Mittemot har jag ett ljustorn, precis som i Trollrike. Fast ett mindre, ett som påminner mig om havet som jag älskar. Jag dricker kaffe, tänder en champa, låter hela dagen gå av sig själv. Ofta. Och sedan när kvällen kommer, sitter jag där fortfarande. Och tittar...

Jag njuter ständigt av att det finns liv här. Småknytt långt fram emot midnatt, som springer runt och är lyckliga. Folk som planlöst strosar runt och någon som knackar på rutan för att tala några ord. Här dör inte natten. Här blir det aldrig riktigt tomt och tyst.

Jag har inte kommit iordning än. Mycket ska målas och tapetseras. Klädkamrarna ska byggas om och köket ska tillbakarenoveras till något annat än sjaskiga åttiotals-skåp. Jag har inte haft tid än. Har rest runt en del. Varit på köpings-turné och tillbaka till Landet Nedanför. Det har varit en bra sommar hittills, men jag har inte riktigt hunnit med. Jag planerade in för mycket... Dessutom träffade jag en varm pojke i början av juni och vi har trollat bort många dagar och nätter tillsammans. Men allt gott tar slut och om ett par veckor försvinner han bort till ett land där jag aldrig varit. Vi har inte varit ihop, men det har varit mycket värme... Jag kommer definitivt att sakna honom. Fast hjärtat har jag någon annanstans, precis som alltid... Well, well.